Hommage till Rallar-Anton.

TJENARE FOLKET

Hommage till Rallar-Anton.

På en liten nisch i närheten av Rombak, urfasad på en nästan lodrät bergvägg drygt 300 meter över Rombaksfjorden, går Malmbanan där två IORE-lok slingrar sej fram i 60 km i timman på väg mot Narvik med 68 fullastade vagnar efter sej. Loken är (nästan) alltid kopplade i par. Med nästan 14 500 kusar ”under huven” (två lok) är det ett av världens starkaste och det behövs när vagnarna är fulla med järnmalm från gruvorna i Kiruna. Hela tågsättet är numera 750 meter långt och väger, fullastat, drygt 8500 ton och när det ska ner till 6 meter över havet till hamnen i Narvik, så måste ju även bromsarna vara väldigt effektiva. Loket IORE uttalas I-or (eller ajor) som den lilla surmulna åsnan i Nalle Puh, en liten ordlek från engelskan IronORE som betyder just järnmalm. Ja jäklar du.

IORE-loken håller nu som bäst på att ersätta dom gamla så kallade Dm 3-loken som snart har passerat ”bäst-före-datum” efter att ha transporterat malmvagnar i cirka 50 år.

På den norska sidan av gränsen byter Malmbanan namn till Ofotbanen. Mitt emellan Kap-horntunneln och Sördalstunneln, 27 kilometer från Narvik och 373 meter över havet, ligger Katterat. 50 meter från stationen finns en märklig sten som är drygt tre meter hög, runt två meter bred upptill och cirka en meter bred nedtill. Den vilar på ytterligare en liten sten och hela ”ekipaget” står på ett litet klipputsprång och blickar ut över Rombaksälvens slingrande färd ner mot fjorden. Det har den gjort i cirka 10 000 år allt sedan inlandsisen drog sej tillbaka. Den stod stadigt även när rallarna sprängde tunnlarna för drygt 100 år sen, och den har även pallat för malmtågens skakningar i berget. Stenen kallas för Katteratgubben.

Den 13 april 1940 stängdes några tyska jagare effektivt in i Rombaksfjorden utav brittiska jagare. En av dom tyska jagarna, Bernd von Arnim, som i det närmaste hade fått slut på ammunition, styrdes mot den södra stranden på Rombaksfjorden och sprängdes av den egna besättningen. Den ligger kvar som ett minne från den tiden. Jag tror att det ligger ytterligare ett vrak, ifrån kriget i fjorden, som är synligt från malmbanan. Under andra världskriget var tyskarna kraftigt beroende av den svenska järnmalmen så malmtågen gick till den, året runt öppna hamnen i Narvik i det tyskockuperade Norge under nästan hela kriget. Nja, hur var det nu med det häringa, med den svenska neutraliteten med malmtransporter och permitenttrafik?

1985 åkte jag Malmbanan från Gällivare ut till Narvik, och jag måste säja att det är den mäktigaste järnvägsträcka som jag åkt, särskilt sträckan från Katterat ut till Narvik. 300 meter nästan lodrätt ner, har man Rombakfjorden, det är verkligen häftigt. Ändå har man som jämförelse, åkt tåg i både Schweiz, Tyskland och Österrike bland alptopparna (uj va skrytigt dä ble) men ändå slår det inte Malmbanan men det är ju mitt personliga tycke. Han var inte bet han Rallar-Anton som byggde Malmbanan för så där 110 år sedan. Anton ligger begravd vid rallarkyrkogården i Tornehamn alldeles intill järnvägen, där cirka 130 av dom som byggde Malmbanan också vilar.

Lite extra nödigt vetande som gäller hela Sverige. Spårvidden d.v.s. avståndet mellan skenorna är 1435 millimeter (standard i stora delar av Europa). NKlJ-banan var 891 millimeter bred. Avståndet mellan kontaktledningarna och rälsen är normalt 5,5-5,6 meter men kan variera lite i t.ex. tunnlar och kontaktledningarna går i zick-zack bara för att inte strömavtagarna på loket ska slitas på ett och samma ställe. Det verkar som om någon har tänkt till lite grand.

Tommy Svensson den 7 december 2009, på dagen 68 år sedan japanerna attackerade flottbasen Pearl Harbour.